Frihet att älska den man vill som den man är

pride-parade– Jag vill berätta något för dig, säger han och ser på mig med en hemlighetsfull, förväntansfull, men samtidigt lite orolig min.

Vi sitter på vårt stamfik ovanför biografen vid Sigmatorget i Västerås, min vän och jag, som vi så ofta gör på lördagsförmiddagarna. Året är 1984. Ungdomsgenerationen är uppdelad i syntare, hårdrockare eller punkare och det går inte att ta miste på varken min vän eller jag att vi bekänner oss till den första kategorin med tanke på våra frisyrer och på hur vi är klädda.

-Vänd dig inte om för hastigt, men ser du honom där borta vid bordet, frågar han och visar med ett menande ögonkast och en liten knyck med huvudet åt det håll där stans snyggaste kille sitter med några vänner.

Så klart att jag vet vem han är. Det vet alla tjejer.

Min blick går tillbaka till min vän och jag nickar konfirmerande. Jag vet vem han menar. Min vän drar in andan, håller den en stund, lutar sig framåt och viskar till mig:

-Jag är ihop med honom.

Min vän lutar sig tillbaka, släpper mig inte med blicken där oron dröjer sig, men där samtidigt den tveklöst fullkomliga lyckan strålar över hela ansiktet. En lycka som också fyller mig. En lycka över att saker och ting faller på plats. Att det jag egentligen hela tiden vetat blivit verklighet. Att min vän äntligen har kommit ut.

-Det är inte så många som känner till det än, så du kan väl hålla det lite för dig själv, säger han sedan medan jag tar hans händer och viskar brett leende ett grattis tillbaka.

Här stannar tiden liksom till en stund och livets kamera tar ett filmminne som jag alltid bevarat som en av de finaste stunderna i mitt liv. Att få vara utvald att få dela en annan människas kanske allra viktigaste vägskäl i livet. Och inte av vem som helst, utan av en av de allra finaste människorna jag känner, även om vi idag träffas alltför sällan mot vad vi gjorde då.

Jag frågar honom varför han ser så orolig ut och han berättar att han funderat mycket på hur jag skulle reagera på när han bestämt sig för att berätta att han är gay. Att jag skulle betrakta honom annorlunda. Normalt kanske man skulle ha blivit lite putt på att han tvekade om vår vänskap på detta vis, men känslan som fyller mig är värme och vördnad. Vördnad inför den det steg han tagit och inför den uppgift han nu kommer att ha framför sig med att berätta för familj, vänner och arbetskamrater.

-Du känner mig bättre än så, säger jag. För mig är du alltid du och jag är så glad att du funnit kärleken.

Min vän slappnar av, strålar och sedan fortsätter vi att skvallra som vanligt, planera inför helgen och kommande syntkonserter som vi ofta går på vi den här tiden.

Och tiden som därefter följde innebar en utvidgad vänskapskrets inom Västerås gay-community, som var rätt omfattande, men ändå levde lite i skymundan. Det blev många fester och partyn i Stockholm på olika gayställen och många, långa samtal om killar, men också om svårigheter med acceptansen hos nära och kära.

Vi har aldrig gått Stockholm Pride-parad ihop, min vän och jag, men jag tänker på det här ögonblicket varje år. Också på alla dessa barn, ungdomar, kvinnor och män som kämpar med sin identitet. Inte bara kämpar med sig själva för att finna rätt, utan också mot andras fördomar och oförstånd. Som behöver stöd i pride-tåg och i vardagen. Hur världen blir mer tolerant och intolerant på samma gång gentemot HBTQ-rättigheter.

Vadå tolerant, förresten? Att tolerera är att degradera något som för mig är varje människas fullkomliga frihet och rättighet. Frihet att älska vem man vill som den man är.

Vad säger du, min vän? Ska vi gå tillsammans nästa år?

Friends forever <3

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Dags för Almedalen 2016

almedalen

Installerad och klar med medsystrar i huset som Moderatkvinnorna hyrt för veckan går jag igenom både egna åtaganden och de seminarier jag markerat som intressanta i programmet. Huset ligger utanför Österport och till skillnad från förra året, då vi var ett par riksdagskollegor som delade boende ett stenkast från Donners plats (vilket var praktiskt avseende avstånd mellan seminarier, men stökigt!), så är lugnet påtagligt förutom den koltrast som jag förmodar kommer att väcka mig tidigt imorgon.

Det här blir mitt tionde Almedalen och jag har prövat ett antal strategier för att angripa ett programutbud som ständigt verkar växa. I början tackade jag ja till alla förfrågningar om deltagande, bokade in varenda ledig tid däremellan, sprang därmed som en skottspole genom Visby under hela veckan och körde fullkomligt slut på mig själv. Därefter prövade jag att vara lite mer selektiv med deltagande, rest med och utan familj, varit hela eller delar av veckan och landat i att för mig fungerar det bäst att vara här på egen hand, inte alla dagar och ha ganska mycket luft i programmet.

Det är nämligen i de där mellanrummen, när man spontant tar en fika med någon man träffat eller smiter in på ett seminarium man inte tänkt sig från början, som många av de oväntat givande mötena sker som jag sedan tar med mig hem, bearbetar och utvecklar vidare. När jag till exempel träffar en person i ett sammanhang och kopplar ihop henne/honom med en person ur ett helt annat sammanhang. Personer som normalt kanske inte skulle ha träffats. Lite matchmaking, kanske man skulle kunna säga.

Trots att det från början såg hyfsat tomt ut, har programmet ändå snabbt fyllts på. Jag modererar två seminarier och deltar i ett antal debatter. Dessemellan är där luncher, fikaträffar och andra möten. Ämnen jag främst fokuserar på är jämställdhet och hedersvåld, försvar, näringsliv, innovativitet, äldreomsorg mm. Jag ska efter bästa förmåga försöka uppdatera vad som händer efter hand. Ser fram emot veckan. Några tips nedan.

Nu är det fotboll som gäller. Ikväll är vi alla islänningar 🙂

Måndag 4/7
Varken hora eller kuvad: När blir förortsfeminismen regeringspolitik?
Försvarspolitisk arena: Hur kan de frivilliga försvarsorganisationerna öka effekten av det nya totalförsvaret?

Torsdag 7/7
Moderatkvinnorna: ”Hjälp, det brinner i min olivolja” – hur blir vi bättre att ta hand om oss själva vid en kris?

 

 

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Tala för dig själv, Löfven!

Utan att blinka står statsministern inför svenska folket och säger att ”vi” har varit naiva om behovet av underrättelseinhämtning. När jag hörde det visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera min reaktion. Med tanke på den hårda kamp bland annat jag utkämpade i signalspaningsdebatten 2007-08 för att SÄPO skulle få behålla möjligheten att inrikta Försvarets radioanstalts (FRA) signalspaning mot terrorceller i utlandet, med tanke på vilket allvarligt gap i underrättelsearbetet det innebar när den kampen förlorades mot bland annat Löfvéns partikamrater (m.fl partier ska tilläggas), med tanke på det spott och spe som jag och mina tidigare kollegor på FRA fick utstå, så kan man väl milt beskriva min känsla som undertryckt raseri.

Statsministerns uttalande är inte annat är en skymf mot alla de inom våra underrättelseorganisationer som länge och förgäves argumenterat för att politiker ska sätta rikets säkerhet framför egna politisk-strategiska intressen. Sent ska syndaren vakna och när de nu till slut gjort det är inte bara ett kvantitativt utökat arbete som är nödvändigt, utan också ett kvalitativt.

Till exempel destrueras idag inhämtat signalspaningsmaterial efter i snitt sex månader, vilket är alldeles för kort tid och kontraproduktivt mot ett säkerställande av mönster och företeelser som utgör grunden för underrättelseanalys och beslut.

Lägg bland annat in även det i planen, Löfven! Gör om, gör rätt.

I detta nu är jag så indignerad att jag stannar här med detta inlägg, men lite senare kommer jag att utveckla vad som hände, såsom jag upplevde det, bakom kulisserna under den så kallade FRA-debatten. Ska bara andas lite först.

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Älskade barn. Jävla svin

image

Vi säger att hon heter Maria och hon vänder mina föreställningar upp och ned. Hon är söt och späd men spänstig, de blonda lockarna är uppsatta i en tofs i nacken, axlarna är lätt uppdragna och spända i den mönstrade collegetröjan. Hennes blick är full av intelligens, ömsom fokuserad, ömsom undvikande. Maria började sälja sin kropp för pengar när hon var fjorton år, men hon blev sexuellt utnyttjad av en närstående i familjen redan från det hon var tio. Idag är Maria strax över tjugo år och har påbörjat en resa bort från sitt liv som prostituerad med hjälp av den ideella organisationen Talita.

Maria berättar sin historia utan preludier. Hon vill verkligen att jag ska få veta och förstå. Mina frågor blir ömsom tekniska, ömsom väldigt personliga. Jag har ibland svårt att hålla tillbaka tårarna, för jag ser ju att det inte är medlidande hon vill ha. Maria vill ha förändring och att hennes erfarenheter ska bidra till det både för henne själv och för andra i hennes situation.

Föreställningen om att prostitution ofta härrör sig ur drogberoende är ju vanlig och jag frågar Maria om det var så för hennes del. Nej, inte alls och inte heller för andra tjejer hon träffat. Hennes väg in i nätverken började med en bild av sig själv som hon fick pengar för. Vad gjorde det? Maria hade ju nyttjats av den närstående mannen och hans kompisar, troligen med pengar inblandade, redan i flera år. Att sälja en nakenbild var ju ingenting i jämförelse. Det ena ledde till det andra med mer och mer pengar inblandade och snart var hon insnärjd i sexköpsnätverken.

En annan föreställning är ju att kunderna bara är gamla fula gubbar, men nej. Männen är ofta välklädda, har fina kontor, familjer och inkomster som utan att det svider tillåter dem att köpa Maria för en timme á 10-30 000 kronor. Oftast med våldsamma och sexuella inslag, men inte så långt över gränsen att de riskerar att dra på sig en polisanmälan. Eller så kan sexköparna kan vara en grupp yngre män som köper sin porrfilm. Polisrapporter vittnar om att sexköparna sjunker i ålder och ofta anger porrfilmer som inspirationskälla.

– Det är så sjukt enkelt att köpa sex, säger Maria. Man hittar knappt flickorna och pojkarna genom att plocka upp dem på Malmskillnadsgatan längre. Sexkunderna behöver bara leta upp dem på sajter som fungerar ungefär som dejtingsajter och betala med Swish. Jag satt i soffan hemma och sexchattade eller stämde träff med mina kunder via mobilen, samtidigt som familjen tittade på TV. Ingen kollade eller ifrågasatte vad jag höll på med. Alla tonåringar sitter väl med mobiler i handen nu för tiden. Jag säger bara, kolla vad dina barn och ungdomar har för sig på nätet, säger hon och spänner ögonen i mig. Det finns så mycket sjukt därute. På Malmskillnadsgatan hittar hjälporganisationerna dig. På nätet finns det ingen hjälp och ingen som ser.

Maria är bara strax över tjugo. Steget bort från prostitutionen var till slut en anmälan. En insikt om att det liv hon levde inte var normalt. Hennes mod och vilja att göra något gott av sin fruktansvärda start i livet är så beundransvärd. Kanske ska hon bli polis. Kanske justitieminister. Det går inte att ta miste på hur påläst Maria är och hon radar upp det ena uppslaget efter det andra som hon tycker att jag behöver jobba vidare med politiskt och förändra. Den kram vi ger varandra när det är dags att gå blir lång. Det är svårt för mig att släppa, men jag vet att hon är i de bästa av händer.

Jag stänger dörren bakom mig till caféet där vi just träffats. Höstkylan slår emot mig och jag blir ståendes en stund, turbulent i kropp och själ av berättelsen jag just har fått ta del av. Påbörjar promenaden mot Riksdagen och finner mig på vägen studera välklädda män och tänker att någon av dem kan vara en av dem som köpte Maria, utsatte hennes lilla kropp för sjuka övergrepp för att sedan åka hem till sin fru och sina barn. Vilka jävla svin! Eller nej, det är att vara orättvis mot dessa intelligenta och fina djur. Vilka jävla monster! Vilka sjuka, jävla monster!

Hur långt ifrån Marias verklighet är inte den rödvinsprincipiella diskussionen om legalisering av prostitution. Hur cynisk är den inte i förhållande till den värld av förnedring och kränkning som trafficking utgör. Den gör mig så arg att jag skakar. Jag begriper inte hur Amnesty International kunde ta beslutet att göra det tillåtet av köpa och sälja sex och jag är så glad över att Svenska Amnesty sade nej. I Holland, där prostitution är legalt sedan år 2000, ångrar man sig idag.

Och för att bli lite byråkratisk i det hela; hur så fullständigt uppåt väggarna är inte regeringens förslag om slopande av avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer?! Organisationer som Talita som gör ett fantastiskt arbete i att hjälpa kvinnor ur prostitution.

Mötet med Maria idag har för evigt satt spår i mitt inre. En ledstjärna och motivation för hur jag tillsammans med andra förhoppningsvis kan uppfylla hennes önskan om förändring.

Läs mer om Talitas verksamhet

(Maria heter något annat i verkligheten. Bilden är från ett annat sammanhang)

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

 

A different ballplay?

872322_366_283Så här. Vem har väl egentligen älskat decemberöverenskommelsen? Ja, inte jag, men ibland är uppgörelser nödvändiga, även om de inte är populära och som lagspelare är jag beredd att stå upp för dem om de är väl motiverade. Decemberöverenskommelsen slöts i en tid av politisk turbulens, där landets styre i princip kapats av Sverigedemokraterna, som utan ansvar, lösningar på samhällsproblem eller en hållbar ekonomisk kalkyl utlovat att fälla varje budget som de för tillfället inte tyckte om. Och var och en inser att en sådan situation är ohållbar. Man kan inte spela Fia med knuff med Sveriges finanser. Det skapar osäkerhet och skadar landets trovärdighet och ekonomi.

Uppfattningen om att vi har en tafflig och bakåtsträvande regering delar jag med många i vårt land. Situationen har blivit precis det vi moderater varnade för innan valdagen. Kontrasten mot Alliansregeringen är högst påtaglig och den ilska och frustration som jag möter hos många medborgare har inte bara med DÖ att göra, men den har även fått klä skott för en framstående regering som efterträtts av den svagaste i modern tid, av regeringens löftesbrott, av skattehöjningar och otidsenliga politiska förslag, av oro för hur man ska hantera flyktingströmmen, tiggeriet, sjunkande skolresultat, bostadsbrist och ett allt sämre säkerhetsläge. För att nämna några frågor.

Det som jag har sett som en stor problematik med DÖ, är att den har lagt en våt filt över möjligheten att framföra vår politik. Hur bra och viktiga nya förslag vi efter genomarbetning av vår politik än lagt fram, har de drunknat i eller inte tagits på allvar på grund av just DÖ. Vad spelar det för roll vilken förslag vi än lägger fram eller kritik vi framför när vi ändå lägger ned våra röster i kammaren, är argumentation jag ofta stött på. Att i det många gånger agiterade läget försöka förklara, att DÖ inte alls innebar att vi inte kunde bedriva en aktiv oppositionspolitik, att budgetbeslut är en sak och särpropositioner en annan, var liksom ganska döfött….höhö…

Jag kanske är lite gammalmodig, men jag tycker faktiskt att ingångna avtal ska hållas. Pacta Sunt Servanda, ni vet. Men det är klart, när en part i avtalet, som nu KD, drar sig ur så blir ju överenskommelsen överspelad. Jag satt som så många andra och lyssnade på TV till debatten och omröstningen. Inläggen och argumentationen varierade, men var på det stora hela helt rimligt underbyggda. Jag respekterar absolut rikstingets beslut. En stund efter KD:s beslut hade vi moderater partistyrelseöverläggning via telefon. Den varade inte så länge, då vi var väldigt överens om slutsatsen. Decemberöverenskommelsen är överspelad, men i spåren av det här beslutet återstår många frågetecken att räta ut. Vad händer till exempel med energi- och pensionsförhandlingarna, som ingick i DÖ?

Det viktigaste för mig nu framöver är att Allianspartierna håller ihop. Det är avgörande för att vi ska ha en rimlig chans att återta regeringsmakten senast 2018. Löven o Co måste inse att det är de som har ansvaret, sluta bjuda in med armbågen till överläggningar och framför allt komma med förhandlingsbara förslag. Hittills har det mest varit mycket av mazariner och kaffe, har mina kollegor vittnat om, men det är inte en fikaregering som Sverige behöver, utan en som tar folks oro och frustration på allvar.

Det spekuleras hit och dit i media och många andra forum om möjliga framtida scenarier och jag kan väl säga att alla egentligen är möjliga. Typiskt politikersvar, kanske. Min själ önskar i alla fall inget hellre än att vi får ett byte av regering till en borgerlig och det är jag inte ensam om att önska. För Sveriges bästa. Men ska det ske innan 2018 ska anledningen vara välmotiverad och alliansen beredd. Nyvalsinstrumentet äger ju för övrigt bara regeringen kanske behövs påminnas om. I nästa vecka träffas moderater från hela landet i Karlstad för partistämma. Tills dess kommer vi att ha diskussioner internt både i partiledningen, riksdagsgruppen och i olika kommittéer från hela landet. Det kommer att bli spännande!

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Det behövs kvinnoorganisationer inom politiken

Jag har verkligen sett fram emot den här dagen. När det nya bloggforumet maqt.se äntligen lanseras. Jag är tror och hoppas att det kommer att bli en ”major player” i samhällsdebatten.

Mitt första blogginlägg handlar om en viktig organisation som jag har fått äran att företräda. – Moderatkvinnorna.

Moderatkvinnorna bildades för hundra år sedan och är Sveriges första självständiga politiska kvinnoförbund, då under namnet Sveriges Moderata Kvinnoförbund. Initiativrika och drivande moderata kvinnor, vana vid att organisera och besjälade av viljan att göra insatser i samhället byggde upp en självständig moderat kvinnoorganisation i en tid då medlemskap eller inflytande ännu inte stod öppet för kvinnor i de politiska partierna.

Det moderata kvinnoförbundet engagerade sig för och stödde människor i samhällets periferi. De såg trångboddheten i storstäderna och bidrog till att bygga bostäder till framför allt änkor och äldre kvinnor. De såg hur landsbygdens kvinnor behövde utbildning i sitt yrke och var de första som inrättade lanthushållsskolor med kompetenta lärare. Moderata kvinnor insåg att det behövdes ett starkt svenskt försvar, både till lands och sjöss, och engagerade sig i försvarsfrågan

Moderata kvinnor anslöt sig också tidigt till rösträttsrörelsen och blev ett inflytelserikt forum med makt och inflytande redan innan de erhöll politisk röst- och representationsrätt.

Sedan snart 20 år är det moderata kvinnoförbundet ombildat till det mer fritt rörliga nätverket Moderatkvinnorna. Vi är nu liksom då starkt engagerade i frågor som rör kvinnors arbets- och företagsmöjligheter, hälsa, inflytande, trygghet och ekonomi.

Det finns de som ställer sig frågan om det idag verkligen behövs en separat kvinnoorganisation inom politiska partier. Vårt svar på det är att så länge det finns oskäliga löneskillnader mellan kvinnor och män, så länge kvinnor utsätts för våld, så länge kvinnors diagnoser ställs utifrån mäns måttstockar och så länge skiktet av beslutsfattare domineras av män, så ja. Absolut ja!

Moderatkvinnorna står idag lika rakryggade och stolta som våra beundransvärda föregångerskor för hundra år sedan. Vårt sikte är inställt på att vara starka pådrivare i frågor som rör kvinnor, både i samhällsdebatten och inom vårt eget parti, Nya Moderaterna. Vi firar 100 år och blickar tillbaka, fyllda av tacksamhet inför de kvinnor som banat väg. Samtidigt blickar vi fokuserat framåt och fortsätter arbetet med att driva på samhällsutvecklingen för ett jämställt samhälle.

För kvinnors framtid_Facebook

Lämna kommentar (3 st) Dela inlägget: