Frihet att älska den man vill som den man är

pride-parade– Jag vill berätta något för dig, säger han och ser på mig med en hemlighetsfull, förväntansfull, men samtidigt lite orolig min.

Vi sitter på vårt stamfik ovanför biografen vid Sigmatorget i Västerås, min vän och jag, som vi så ofta gör på lördagsförmiddagarna. Året är 1984. Ungdomsgenerationen är uppdelad i syntare, hårdrockare eller punkare och det går inte att ta miste på varken min vän eller jag att vi bekänner oss till den första kategorin med tanke på våra frisyrer och på hur vi är klädda.

-Vänd dig inte om för hastigt, men ser du honom där borta vid bordet, frågar han och visar med ett menande ögonkast och en liten knyck med huvudet åt det håll där stans snyggaste kille sitter med några vänner.

Så klart att jag vet vem han är. Det vet alla tjejer.

Min blick går tillbaka till min vän och jag nickar konfirmerande. Jag vet vem han menar. Min vän drar in andan, håller den en stund, lutar sig framåt och viskar till mig:

-Jag är ihop med honom.

Min vän lutar sig tillbaka, släpper mig inte med blicken där oron dröjer sig, men där samtidigt den tveklöst fullkomliga lyckan strålar över hela ansiktet. En lycka som också fyller mig. En lycka över att saker och ting faller på plats. Att det jag egentligen hela tiden vetat blivit verklighet. Att min vän äntligen har kommit ut.

-Det är inte så många som känner till det än, så du kan väl hålla det lite för dig själv, säger han sedan medan jag tar hans händer och viskar brett leende ett grattis tillbaka.

Här stannar tiden liksom till en stund och livets kamera tar ett filmminne som jag alltid bevarat som en av de finaste stunderna i mitt liv. Att få vara utvald att få dela en annan människas kanske allra viktigaste vägskäl i livet. Och inte av vem som helst, utan av en av de allra finaste människorna jag känner, även om vi idag träffas alltför sällan mot vad vi gjorde då.

Jag frågar honom varför han ser så orolig ut och han berättar att han funderat mycket på hur jag skulle reagera på när han bestämt sig för att berätta att han är gay. Att jag skulle betrakta honom annorlunda. Normalt kanske man skulle ha blivit lite putt på att han tvekade om vår vänskap på detta vis, men känslan som fyller mig är värme och vördnad. Vördnad inför den det steg han tagit och inför den uppgift han nu kommer att ha framför sig med att berätta för familj, vänner och arbetskamrater.

-Du känner mig bättre än så, säger jag. För mig är du alltid du och jag är så glad att du funnit kärleken.

Min vän slappnar av, strålar och sedan fortsätter vi att skvallra som vanligt, planera inför helgen och kommande syntkonserter som vi ofta går på vi den här tiden.

Och tiden som därefter följde innebar en utvidgad vänskapskrets inom Västerås gay-community, som var rätt omfattande, men ändå levde lite i skymundan. Det blev många fester och partyn i Stockholm på olika gayställen och många, långa samtal om killar, men också om svårigheter med acceptansen hos nära och kära.

Vi har aldrig gått Stockholm Pride-parad ihop, min vän och jag, men jag tänker på det här ögonblicket varje år. Också på alla dessa barn, ungdomar, kvinnor och män som kämpar med sin identitet. Inte bara kämpar med sig själva för att finna rätt, utan också mot andras fördomar och oförstånd. Som behöver stöd i pride-tåg och i vardagen. Hur världen blir mer tolerant och intolerant på samma gång gentemot HBTQ-rättigheter.

Vadå tolerant, förresten? Att tolerera är att degradera något som för mig är varje människas fullkomliga frihet och rättighet. Frihet att älska vem man vill som den man är.

Vad säger du, min vän? Ska vi gå tillsammans nästa år?

Friends forever <3

 

Kommentar

  1. Hej finaste Annicka
    Vilken härlig historia från förr. Gamla hederliga Cleo på Sigmatorget. Där har även jag fikat många gånger !!
    Ingen Pride för mig i år, men kanske nästa…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *