Installerad och klar med medsystrar i huset som Moderatkvinnorna hyrt för veckan går jag igenom både egna åtaganden och de seminarier jag markerat som intressanta i programmet. Huset ligger utanför Österport och till skillnad från förra året, då vi var ett par riksdagskollegor som delade boende ett stenkast från Donners plats (vilket var praktiskt avseende avstånd mellan seminarier, men stökigt!), så är lugnet påtagligt förutom den koltrast som jag förmodar kommer att väcka mig tidigt imorgon.

Det här blir mitt tionde Almedalen och jag har prövat ett antal strategier för att angripa ett programutbud som ständigt verkar växa. I början tackade jag ja till alla förfrågningar om deltagande, bokade in varenda ledig tid däremellan, sprang därmed som en skottspole genom Visby under hela veckan och körde fullkomligt slut på mig själv. Därefter prövade jag att vara lite mer selektiv med deltagande, rest med och utan familj, varit hela eller delar av veckan och landat i att för mig fungerar det bäst att vara här på egen hand, inte alla dagar och ha ganska mycket luft i programmet.

Det är nämligen i de där mellanrummen, när man spontant tar en fika med någon man träffat eller smiter in på ett seminarium man inte tänkt sig från början, som många av de oväntat givande mötena sker som jag sedan tar med mig hem, bearbetar och utvecklar vidare. När jag till exempel träffar en person i ett sammanhang och kopplar ihop henne/honom med en person ur ett helt annat sammanhang. Personer som normalt kanske inte skulle ha träffats. Lite matchmaking, kanske man skulle kunna säga.

Trots att det från början såg hyfsat tomt ut, har programmet ändå snabbt fyllts på. Jag modererar två seminarier och deltar i ett antal debatter. Dessemellan är där luncher, fikaträffar och andra möten. Ämnen jag främst fokuserar på är jämställdhet och hedersvåld, försvar, näringsliv, innovativitet, äldreomsorg mm. Jag ska efter bästa förmåga försöka uppdatera vad som händer efter hand. Ser fram emot veckan. Några tips nedan.

Nu är det fotboll som gäller. Ikväll är vi alla islänningar 🙂

Måndag 4/7
Varken hora eller kuvad: När blir förortsfeminismen regeringspolitik?
Försvarspolitisk arena: Hur kan de frivilliga försvarsorganisationerna öka effekten av det nya totalförsvaret?

Torsdag 7/7
Moderatkvinnorna: “Hjälp, det brinner i min olivolja” – hur blir vi bättre att ta hand om oss själva vid en kris?

Utan att blinka står statsministern inför svenska folket och säger att “vi” har varit naiva om behovet av underrättelseinhämtning. När jag hörde det visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera min reaktion. Med tanke på den hårda kamp bland annat jag utkämpade i signalspaningsdebatten 2007-08 för att SÄPO skulle få behålla möjligheten att inrikta Försvarets radioanstalts (FRA) signalspaning mot terrorceller i utlandet, med tanke på vilket allvarligt gap i underrättelsearbetet det innebar när den kampen förlorades mot bland annat Löfvéns partikamrater (m.fl partier ska tilläggas), med tanke på det spott och spe som jag och mina tidigare kollegor på FRA fick utstå, så kan man väl milt beskriva min känsla som undertryckt raseri.

Statsministerns uttalande är inte annat är en skymf mot alla de inom våra underrättelseorganisationer som länge och förgäves argumenterat för att politiker ska sätta rikets säkerhet framför egna politisk-strategiska intressen. Sent ska syndaren vakna och när de nu till slut gjort det är inte bara ett kvantitativt utökat arbete som är nödvändigt, utan också ett kvalitativt.

Till exempel destrueras idag inhämtat signalspaningsmaterial efter i snitt sex månader, vilket är alldeles för kort tid och kontraproduktivt mot ett säkerställande av mönster och företeelser som utgör grunden för underrättelseanalys och beslut.

Lägg bland annat in även det i planen, Löfven! Gör om, gör rätt.

I detta nu är jag så indignerad att jag stannar här med detta inlägg, men lite senare kommer jag att utveckla vad som hände, såsom jag upplevde det, bakom kulisserna under den så kallade FRA-debatten. Ska bara andas lite först.

Vi säger att hon heter Maria och hon vänder mina föreställningar upp och ned. Hon är söt och späd men spänstig, de blonda lockarna är uppsatta i en tofs i nacken, axlarna är lätt uppdragna och spända i den mönstrade collegetröjan. Hennes blick är full av intelligens, ömsom fokuserad, ömsom undvikande. Maria började sälja sin kropp för pengar när hon var fjorton år, men hon blev sexuellt utnyttjad av en närstående i familjen redan från det hon var tio. Idag är Maria strax över tjugo år och har påbörjat en resa bort från sitt liv som prostituerad med hjälp av den ideella organisationen Talita.

Maria berättar sin historia utan preludier. Hon vill verkligen att jag ska få veta och förstå. Mina frågor blir ömsom tekniska, ömsom väldigt personliga. Jag har ibland svårt att hålla tillbaka tårarna, för jag ser ju att det inte är medlidande hon vill ha. Maria vill ha förändring och att hennes erfarenheter ska bidra till det både för henne själv och för andra i hennes situation.

Föreställningen om att prostitution ofta härrör sig ur drogberoende är ju vanlig och jag frågar Maria om det var så för hennes del. Nej, inte alls och inte heller för andra tjejer hon träffat. Hennes väg in i nätverken började med en bild av sig själv som hon fick pengar för. Vad gjorde det? Maria hade ju nyttjats av den närstående mannen och hans kompisar, troligen med pengar inblandade, redan i flera år. Att sälja en nakenbild var ju ingenting i jämförelse. Det ena ledde till det andra med mer och mer pengar inblandade och snart var hon insnärjd i sexköpsnätverken.

En annan föreställning är ju att kunderna bara är gamla fula gubbar, men nej. Männen är ofta välklädda, har fina kontor, familjer och inkomster som utan att det svider tillåter dem att köpa Maria för en timme á 10-30 000 kronor. Oftast med våldsamma och sexuella inslag, men inte så långt över gränsen att de riskerar att dra på sig en polisanmälan. Eller så kan sexköparna kan vara en grupp yngre män som köper sin porrfilm. Polisrapporter vittnar om att sexköparna sjunker i ålder och ofta anger porrfilmer som inspirationskälla.

– Det är så sjukt enkelt att köpa sex, säger Maria. Man hittar knappt flickorna och pojkarna genom att plocka upp dem på Malmskillnadsgatan längre. Sexkunderna behöver bara leta upp dem på sajter som fungerar ungefär som dejtingsajter och betala med Swish. Jag satt i soffan hemma och sexchattade eller stämde träff med mina kunder via mobilen, samtidigt som familjen tittade på TV. Ingen kollade eller ifrågasatte vad jag höll på med. Alla tonåringar sitter väl med mobiler i handen nu för tiden. Jag säger bara, kolla vad dina barn och ungdomar har för sig på nätet, säger hon och spänner ögonen i mig. Det finns så mycket sjukt därute. På Malmskillnadsgatan hittar hjälporganisationerna dig. På nätet finns det ingen hjälp och ingen som ser.

Maria är bara strax över tjugo. Steget bort från prostitutionen var till slut en anmälan. En insikt om att det liv hon levde inte var normalt. Hennes mod och vilja att göra något gott av sin fruktansvärda start i livet är så beundransvärd. Kanske ska hon bli polis. Kanske justitieminister. Det går inte att ta miste på hur påläst Maria är och hon radar upp det ena uppslaget efter det andra som hon tycker att jag behöver jobba vidare med politiskt och förändra. Den kram vi ger varandra när det är dags att gå blir lång. Det är svårt för mig att släppa, men jag vet att hon är i de bästa av händer.

Jag stänger dörren bakom mig till caféet där vi just träffats. Höstkylan slår emot mig och jag blir ståendes en stund, turbulent i kropp och själ av berättelsen jag just har fått ta del av. Påbörjar promenaden mot Riksdagen och finner mig på vägen studera välklädda män och tänker att någon av dem kan vara en av dem som köpte Maria, utsatte hennes lilla kropp för sjuka övergrepp för att sedan åka hem till sin fru och sina barn. Vilka jävla svin! Eller nej, det är att vara orättvis mot dessa intelligenta och fina djur. Vilka jävla monster! Vilka sjuka, jävla monster!

Hur långt ifrån Marias verklighet är inte den rödvinsprincipiella diskussionen om legalisering av prostitution. Hur cynisk är den inte i förhållande till den värld av förnedring och kränkning som trafficking utgör. Den gör mig så arg att jag skakar. Jag begriper inte hur Amnesty International kunde ta beslutet att göra det tillåtet av köpa och sälja sex och jag är så glad över att Svenska Amnesty sade nej. I Holland, där prostitution är legalt sedan år 2000, ångrar man sig idag.

Och för att bli lite byråkratisk i det hela; hur så fullständigt uppåt väggarna är inte regeringens förslag om slopande av avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer?! Organisationer som Talita som gör ett fantastiskt arbete i att hjälpa kvinnor ur prostitution.

Mötet med Maria idag har för evigt satt spår i mitt inre. En ledstjärna och motivation för hur jag tillsammans med andra förhoppningsvis kan uppfylla hennes önskan om förändring.

Läs mer om Talitas verksamhet

(Maria heter något annat i verkligheten. Bilden är från ett annat sammanhang)

Jag har verkligen sett fram emot den här dagen. När det nya bloggforumet maqt.se äntligen lanseras. Jag är tror och hoppas att det kommer att bli en ”major player” i samhällsdebatten.

Mitt första blogginlägg handlar om en viktig organisation som jag har fått äran att företräda. – Moderatkvinnorna.

Moderatkvinnorna bildades för hundra år sedan och är Sveriges första självständiga politiska kvinnoförbund, då under namnet Sveriges Moderata Kvinnoförbund. Initiativrika och drivande moderata kvinnor, vana vid att organisera och besjälade av viljan att göra insatser i samhället byggde upp en självständig moderat kvinnoorganisation i en tid då medlemskap eller inflytande ännu inte stod öppet för kvinnor i de politiska partierna.

Det moderata kvinnoförbundet engagerade sig för och stödde människor i samhällets periferi. De såg trångboddheten i storstäderna och bidrog till att bygga bostäder till framför allt änkor och äldre kvinnor. De såg hur landsbygdens kvinnor behövde utbildning i sitt yrke och var de första som inrättade lanthushållsskolor med kompetenta lärare. Moderata kvinnor insåg att det behövdes ett starkt svenskt försvar, både till lands och sjöss, och engagerade sig i försvarsfrågan

Moderata kvinnor anslöt sig också tidigt till rösträttsrörelsen och blev ett inflytelserikt forum med makt och inflytande redan innan de erhöll politisk röst- och representationsrätt.

Sedan snart 20 år är det moderata kvinnoförbundet ombildat till det mer fritt rörliga nätverket Moderatkvinnorna. Vi är nu liksom då starkt engagerade i frågor som rör kvinnors arbets- och företagsmöjligheter, hälsa, inflytande, trygghet och ekonomi.

Det finns de som ställer sig frågan om det idag verkligen behövs en separat kvinnoorganisation inom politiska partier. Vårt svar på det är att så länge det finns oskäliga löneskillnader mellan kvinnor och män, så länge kvinnor utsätts för våld, så länge kvinnors diagnoser ställs utifrån mäns måttstockar och så länge skiktet av beslutsfattare domineras av män, så ja. Absolut ja!

Moderatkvinnorna står idag lika rakryggade och stolta som våra beundransvärda föregångerskor för hundra år sedan. Vårt sikte är inställt på att vara starka pådrivare i frågor som rör kvinnor, både i samhällsdebatten och inom vårt eget parti, Nya Moderaterna. Vi firar 100 år och blickar tillbaka, fyllda av tacksamhet inför de kvinnor som banat väg. Samtidigt blickar vi fokuserat framåt och fortsätter arbetet med att driva på samhällsutvecklingen för ett jämställt samhälle.